Orkar inte böla längre...

Dagar går upp å ner känner jag, idag vaknade jag till en grå dag med regn (fast det behövs) men mitt inre var även grått idag känner jag.

Jag har bara en önskan och det är en fungerande vardag, det som för somliga står som ett frågetecken och helt utan empati sitter med egna tyckande utan att ens vilja öppna sin öronkanal och lyssna till en annan individ.

Att äga förmågan att lyssna på en annan persons lidelse/mående verkar unikt och förekomma mer sällan en ofta kan jag tycka. Är det samhällets påtryck som förintar den egenskapen hos människan? Är det makt hos vissa som förgör och kramar ur den sista empatiska droppen ur kroppen?

Människor som verkligen känner in och lyssnar och till och med kan låta tårar blottas inför en annan människas berättelse har jag enorm respekt för, detta är människor som verkligen vågar bjuda på sig själv och sin sårbarhet, känslighet och naket visa sin empati. Empati är för mig viktigt och det innebär inte att man är ute efter pjoskande, inte alls så...utan det visar medmänsklighet och att man ser andra människor. Inte heller behövs tårar för att bevisa detta...man känner om en människa bryr sig och lyssnar med hjärtat, sånt kan man inte ljuga bort.

Idag väntar jag besked om Freja behöver en koll i Göteborg för sitt öga, är det detta som triggar igång min oro? Ja kanske så klart men min livssituation just nu där jag befinner mig väntar många beslut och vissa beslutsfattare sitter och motarbetar mig som verkligen äter upp mig samt fyller mitt bröst med svart gegga som yttrar sig i illamående och värk i kroppen.

Jag är en lejonhona, beredd att ingripa när som helst för mina barn så till den grad att min kropp ger upp. Att skriva hjälper mig att att få ur den dynga som sitter som iglar på min kropp, ett sätt att skrika för att tömmas på luft. Hur många mammor sitter inte där ute och kämpar för sina barn? Hur många mammor kämpar för att familjen skall hållas ihop? Hur många mammor kämpar med att hålla tillbaka sina tårar för att inte uppröra familjen? Hur många mammor kämpar med vardagen med arbete, ta hand om hus hem och familj och samtidigt undvika att kollapsa av alla måsten, ovisshet, hålla kärleken blomstrande samt planera för framtiden? Om en mamma faller, vad händer då? Undanbeder feministiska påhopp om lika ansvar...det är jag fullt medveten om vad det innebär utan nu pratar jag rent instinktivt ur en moders känsla, ur lejoninnans syn.

Nåväl vi ser hur dagen yttrar sig...försöker från det ena till det andra att få den engelska översättningen att fungera på bloggen men ja fattar inte hur man gör hahah, ja jag får vända mig till någon som kan...så funkar livet...kan du inte så fråga någon som vet!

Kärlek och Respekt

Petra